en hundradels sekund.

jag förstår inte varför man alltid ska bry sig.
onödig kontroll, man kan aldrig släppa taget helt.
oro, ett mörkt täcke som trycker en till marken.
hindrar oss från att bli för lätta, för lyckliga,
stoppar oss från att flyga.
fast att det är just det man vill göra,
bara lyfta från marken och försvinna.
man har alltid så mycket man måste göra,
alltid förväntar sig alla något av en.
men man har kanske inte alltid orken,
viljan och styrkan för att stå emot trycket från alla håll.
kanske är man hela tiden på gränsen från att falla.
bortkastade liv,
det finns nog gott om såna.
meningen
det finns kanske ingen.
tomhet, för lite sömn.
för mycket tankar, för mycket drömmar.
och för mycket saker att hinna med.
nån gång ska vi alla dö
och har man då gjort det man från början ville göra?
kanske inte, kanske har vi alla för lite tid.
men kanske skulle man alltid leta efter något,
om man hade ett liv som varade en hel evighet.
framtiden ser jag som ett ljus,
tanken får mig att vilja fortsätta.
men frågan är om jag ens kommer märka förändringen
när jag lever livet jag just nu verkligen längtar efter.
kanske har jag samma känsla i kroppen då,
oron.
men kanske inte, kanske kommer jag vara lätt och lycklig.
kanske är det värt att leva för,
men med framtiden kan man aldrig veta säkert.
och kanske är det det som trycker ner mig,
att mitt liv kanske aldrig blir som jag tänkt mig.

i'm breathing in

telefoner är så otillräckliga.
om man pratar med någon
en person man saknar
någon man älskar
så känns det ju aldrig bättre efter att man pratat.
det får en att sakna mer,
det känns som att en liten bit av hjärtat
försvinner varje gång man lägger på luren.
och det är otroligt jobbigt
när man i dagar
och nätter
har träffats utan att alls skiljas från varandra
och ska säga hej då igen.
sista kramen
sista kyssen
och att för sista gången på väldigt länge
andas in din lukt.
ännu en liten bit av hjärtat
som följer dig på vägen bort från mig.
tid.
alltid har man för lite av den.
bara några sekunder
timmar kanske
och dagar.
ofta spelar det ingen roll hur mycket tid det är,
månaderna känns som sekunder.
när jag tittar tillbaka
när jag minns det som hänt.
dom första orden vi sa, till dagen idag.
jag minns alla känslor
ja, vad lycklig man var.
en liten bit av mitt hjärta är kvar där
i det förflutna.
ibland saknar jag det,
då när man trodde att man hade all tid i världen.
och när du inte är här
när det är tyst och tomt.
när jag inte har dig här som tröst
när du inte värmer mitt hjärta
när du inte finns brevid mig om nätterna
och när jag inte kan röra dig
säga att jag älskar dig.
då ringer jag.
och det gör mer ont efteråt
när man hört din röst och bara vill att du ska vara här,
och det försvinner en liten del av hjärtat som bara du äger.
då vet jag hur värdelöst mitt liv var innan jag träffade dig.

what does it matter to you.

Följ min blogg med bloglovin


jag hatar världen.
den är värdelös,
orättvis,
sorglig.
det finns många ord som beskriver den.
människorna
varför finns vi?
jag tror att vi gjort mer skada än nytta.
onödiga,
det är vad vi är.
vi tror att vi är störst bäst och starkast,
fast vi är så otroligt små.
vi är svaga
och vi är otroligt sorgliga
precis som världen.
jag undrar om man verkligen kan lita på någon.
varje gång jag har gjort det har personen vänt mig ryggen.
kan man älska någon så mycket att man aldrig släpper taget?
jag är osäker.
jag tror att det hör människorna till
att vara svekfulla,
falska.
men vad jag inte förstår
är att fast man vet hur ont det gör när någon man älskar sviker
hur mycket det skär
och hur det känns när ett hjärta går i bitar
så gör man det ändå.
nog har alla någon gång sårat någon,

<3

ingen mår som jag.

ja det känns som att jag i den här bloggen samlar på deprimerande inlägg.
och jag är nog likadan som många,
orkar inte läsa om någon annans problem.
men att skriva det får mig att se vad jag tänker, egentligen.
och det behöver jag.

jag vet inte varför det är såhär just nu.
jag oroar mig,
undrar, funderar och håller mig uppe hela nätterna.
jag överreagerar, ja.
jag fastnar vid ord du säger, är misstänksam och avundsjuk.
jag kan lita på dig, jag vet.
men jag har aldrig behövt någon så mycket som jag behöver dig nu.
avståndet.
men det har aldrig spelat någon roll vart du är,
jag har alltid kännt mig nära dig.
nu vet jag inte vart jag är.
känner mig så långt ifrån.
jag vet inte vad du tänker
vad du gör, vad du drömmer om.
jag vill aldrig vara ifrån dig,
och du lovar så mycket.
det är min livlina, där hänger jag kvar.
jag vill tillbaka till tiden det började,
starten på mitt liv som det är nu.

........................................................................


well all I really wanna do is love you
a kind much closer than friends use
but I still can't say it after all we've been through
and all I really want from you is to feel me
as the feeling inside keeps building
and I will find a way to you if it kills me
if it kills me

<3

little bit of love

aron har vart här i en vecka på ett ungefär,
men idag åkte han.
känns redan tomt,
och jag kan ju inte säga att jag längtar efter att gå och lägga mig.
det är då det brukar kännas
det är då man saknar
då känns andra halvan av sängen kall och tom
och det är omöjligt att stoppa mörkret som drar in i rummet.
jag kommer nog inte sova inatt.
men man vänjer sig, så är det med allt.
nu är jag van att du är här
och det är väl det värsta.

tankar.

ni säger att jag är stark.
jag slösar inga tårar,
och jag bestämmer mig för att klara mig igenom alla dagar.
kanske är det styrka.
men jag tvivlar.
för fast att jag inte gråter,
kan jag känna mitt hjärta gå i bitar.
jag kan falla,
och inte komma på fötter igen.
jag kryper genom dagar,
för jag vågar inte ta mig upp.


jag bryr mig inte om vad ni säger om mig.
jag klarar mig utan bekräftelse.
det spelar ingen roll vad ni tycker,
och kanske är det styrka.
men jag vet inte.
kanske är man starkare om man tar till sig kritiken
och gör det till nåt bra.
kanske är det styrka
att kunna ändra på sina handlingar för någon annans skull.


jag gör mitt bästa för att klara mig,
fast att allt går åt helvete.
kanske är det starkt att fast att ingen bryr sig,
fortsätter man gå den väg man började gå.
men kanske är det starkare
att våga gå någon annanstans.
våga ändra riktning,
och erkänna att man inte alltid har rätt.


jag öppnar mig lätt för folk,
det har jag aldrig varit rädd för.
kan prata om det mesta,
alla sorters känslor.
kanske är det styrka.
men styrka är kanske att klara sig på egen hand
utan någon annans medlidande.
kanske borde man inte söka hjälp,
och tröstande ord från en vän.
är man stark när man är ensam?


jag letade länge,
och jag visste aldrig efter vad.
kanske är det styrka att kunna fortsätta
utan att veta om man någonsin kommer hitta det man sökte.
det är något jag inte heller vet.
kanske är det starkare att nöja sig med det man har.
kanske ska man inte alltid söka efter något,
kanske ska man bara ta allt som det kommer.


kanske är jag stark,
men just nu vill jag bara bort.
bort från allt.
jag vill fly från mitt eget liv,
åka så lång som det är möjligt.
vill leva med mina egna tankar ett tag,
fundera på allt som hänt i mitt liv.
försvinna, gå upp i rök.
gömma mig.
men enligt mig själv är det det svagaste man kan göra.


<3