utlägg?

nu dissar jag den här bloggen,
och gör en ny på devote istället.
kände att jag ville göra en snyggare blogg på en bättre hemsida,
men har inte haft orken förrän nu.
hoppas ni får lika mycket glädje av den nya,
för jag är hittills ganska nöjd.
här har ni adressen:

http://fifteenfifty.devote.se/

inlägg

jag skulle önska
att det var lättare än såhär.

inlägg

vissa nätter
hoppas jag
att när jag öppnar ögonen ska jag vara någon annanstans.
aldrig ska morgonljuset komma tillbaka.
jag vill leva i drömmen som jag så många gånger drömt.
jag önskar allt var bättre,
men vi lever inte länge nog för att rätta till allting.
vissa nätter hoppas jag
att jag aldrig någonsin ska vakna igen.

inlägg

köpte jacka och myshalsduk idag.
aron ville se bild,
så varsego älskling.

<3

det gör ont att se dig rasa,
gå i bitar.
och jag känner mig så hopplös
när jag inte kan hålla ihop bitarna av dig som glider isär.
jag ser dig bli svagare och svagare,
lite mer för varje dag som går.
men jag har inte tillräckligt med styrka för oss båda.
när det gör ont i dig
gör det ont i mig.
jag ser hur det skär
hur smärtsamt det är.
men jag kan inte lindra det,
hur mycket jag än försöker.
jag är ledsen att jag inte kan ta emot dig när du faller,
jag är ledsen att jag inte kan hålla dig kvar.
förlåt för att jag är så otillräcklig,
men jag kan inte hjälpa dig när jag knappt kan hjälpa mig själv.
men jag vill att du ska veta att
jag älskar dig.

inlägg

ingen bra dag.
inte heller dålig.
men mina tankar,
dom flyger.
fram och tillbaka,
upp och ner.
blandas ihop med varandra,
vet inte vad jag vill eller vad jag söker.
ibland är dagarna grå,
dom är mörka och nära på omöjliga att ta sig igenom.
idag lägger jag mig under sängen
och samtalar med dammet.
jag trivs bra där,
för jag har tunga moln i huvudet.
jag kommer fram efter natten,
när det äntligen regnat klart.





http://www.youtube.com/watch?v=EGBDXR3EPjE&feature=related

låten hade kunnat varit skriven för mig.
tack aron för att du visade mig den.

inlägg

förra vintern.
starten.
den var så kall och blöt
men vi höll den i våra händer.
för den var bara våran, vi ägde den.
vi var varma i våra hjärtan
för att förra vintern var vår egen vinter.

sen kom våren.
vi smälte bort snön,
värmde världen med våra leenden.
det kom löv på träden.
nu kom våran egen varma vår.
vi hade den inom oss,
och vi såg dom glada människorna
som kisade mot solen.
våren var våran och ingen annans.

och så kom sommaren.
det var början på slutet.
slutet på vad vi hade,
men inte ett slut på allt.
vi visste att det skulle ändras,
och det skuggade sommaren som var vår egen.
men den var varm,
och den var våran.
vi hade sommaren.

och hösten som vi varit så rädda för kom till slut.
kall blåste den in i våra hjärtan,
den kylde ner oss,
vi frös.
löv föll från träden,
liksom vi.
vi föll.
allt rasar.
sen ses vi igen och våra varma minnen kommer tillbaka,
vi tinar upp igen.
drömmen som var våran egen.
att alltid kunna vara nära,
närmare man någonsin kunnat komma.
den rasade också,
försvann när vi vaknade upp.
vi är inte dom vi en gång var,
vi blev som dom andra.
den kalla hösten är här,
men den tillhör någon annan.

kärlek

idag är jag lycklig.
känner din lukt som liksom sitter kvar på mig.
jag älskar dig aron,
mer än någonsin.
du gör mig lycklig som ingen annan,
och du står ut med mig dom dåliga dagarna.
du tröstar,
kramar,
myser,
kysser,
och är den underbaraste människan jag vet.
tack för att du finns här
och för att du funnits för mig i sex månader.
<3

tears never dry

jag brukar inte gråta.
jag har aldrig varit svag.
men idag,
idag känns det som om tårarna aldrig ska sluta rinna.
jag vrider mig, vänder mig i mörkret.
ser inget annat än svart.
känner inte smärtan utanpå,
det gör för ont på insidan.
hör inte mina egna skrik, och inte heller hjärtslag eller andetag.
nu faller jag.
eller är det kanske världen som går sönder runt om mig?
hat.
svart iskallt tryckande hat.
det hugger sig inifrån och ut.
ja, jag var ju faktiskt glad ett tag.
verkligen,
tack för att ni tar det ifrån mig.
tack för att ni vill se mig olycklig
och tack för att ni gör det värre och värre för varje dag som går.
tack för all skit,
nu ska jag bort härifrån.



Nothing but your memories
Sorrow and greed
In the air that I breathe
So much pain that I can't hide
I wanna try
But the tears never dry

inlägg

ibland är man arg.
så arg att blodet kokar.
när det svartnar för ögonen,
och man vill bara skrika ut all ilska.
för ibland,
ibland blir det bara för mycket.
vissa saker
borde man låta vara.
varför pressa ut svar
som man egentligen inte vill ha?
det bränner bakom ögonlocken,
det svider i hjärtat.
tomma hot,
men aj vad ont det gör.
jag hatar er,
ni är värdelösa.
men tack ni som kramar,
värmer,
tröstar,
säger fina ord som får mig att må bättre.
ni är värda guld ska ni veta.
men idag bara skär det
och min kropp värker.
hur kan man tvångsmässigt hamna bland människor som får en att må dåligt?
människor som man aldrig någonsin kommer ifrån.

uprising

samma mening, igen och igen.
orden, dom kommer tillbaka.
samma ordning, samma mening, samma ord som jag hört så många gånger förut.
ett efter ett rabblas dom upp.
jag är som i trans.
och nej jag kan inte sluta.
jag har blivit beroende av ljudet.
det är det enda jag hör,
surret av ord.
tydligare än ord någonsin varit förut.
jag kan inte höra annat än rösterna i huvudet,
det du sa.
men skillnaden från förut är att nu står jag på båda benen,
jag har hittat balansen
och jag tar mig framåt.

same life

same shit

men nu är jag fan äntligen tillbaka igen.

inlägg

jag blir mer och mer osäker för varje dag som går.
är det jag,
eller någon annan?
om jag ska vara ärlig så vet jag inte vem jag är.
kanske är jag bara en bild av mig,
en felvänd avspegling.
det här trodde jag aldrig,
nej.
men det kändes som att med dig kunde jag vara mig.
jag, och ingen annan.
nu vet jag inte,
jag vet inte längre någonting.

jag är nu en skugga av mig själv,
vart tog jag egentligen vägen?

inlägg

kaos.
ibland blir det som det blir,
och just nu låter jag det vara som det är.
en två tre fyra.
min hjärna tänker själv
men just nu vill jag inte kan jag inte.
jag måstemåste.
det knakar i kugghjulen,
men min hjärna tänker själv.
dunkdunk, knak knak.
en två tre fyra,
när blev jag såhär?
ord
ord som kommer.
kommer ut ur min mun.
men hjärnan tänker inte med munnen,
den tänker själv.
en två tre fyra.
ni förstår mig inte längre
jag förstår mig inte heller.
jag är felfelfel,
fel och upponer.
men inte på ett bord,
för blodet dunkar.
men inte hjärnan för hjärnan tänker själv.
och hur ska ni orka med mig
´nu är jag ju såhär.
ni står mig närmast
små små
vi är små små
jag är liten.
en två tre fyra
min hjärna tänker själv.
jag vet inte när jag blev såhär,
vem gjorde mig såhär?
vem ändrade på mig?
en två tre fyra,
jag kan räkna och min hjärna tänker själv.
kaos.
jag är kaos.
blev jag kaos?

inlägg

det finns dagar när man inte orkar med sig själv.
dagar när man bara vill krypa ur sin egen kropp,
smita undan.
när man vill bort från sina egna tankar
och från känslorna som tar över.
försvinna, till en plats där ingen någonsin hittar en.
bort.
ja bort skulle vara ett bra ställe.
för borta är inte här,
och här är inte bra.
jag vill härifrån,
från mig.
idag är en sån dag,
idag orkar jag inte med mig själv.

brand new day.

nystart.
nu börjar jag om från början, igen.

inlägg

jag önskar att det fanns lite mer plats.
för tankar, för kroppar och för andetag.
utrymmet räcker inte till när man inte kan ta sig framåt längre,
när man inte klarar att öppna dörrarna på vägen måt målet.
för första gången ger jag upp,
min kropp och mitt huvud orkar inte längre.
jag är rädd att jag kommer ramla över kanten och falla.

inlägg

dom säger att kärlek övervinner allt.
men klarar det hösten,
avståndet,
att vara ifrån varandra?
och är banden tillräckligt starka för det inte ska brista
när man dras åt olika håll?
vi skulle behöva kedjor.
kedjor som är så starka att ingen skulle ha styrkan att kunna ta oss ifrån varandra.
men jag är rädd att det kanske, kanske finns vindar så starka att vi blåser omkull.
löven flyger bort,
så varför skulle då inte vi?
det bästa är kanske att lägga sig på marken,
ta varandras händer,
och stanna där tills det inte längre blåser.
men då har vi gett upp,
insett att det finns vindar som är starkare än vi.
vi ska nog ställa oss stadigt och hålla oss uppe.
värma varandra när vi kallnat,
och torka bort regnet som rinner från ögon mörka som moln.
men vi är inga löv som på hösten gulnar och släpper taget om sina grenar.
hösten har kommit tillbaka igen, men vi hänger kvar.

when you find me

vart är jag egentligen,
och vem sa jag att jag var nu igen?
var det verkligen rätt för en stund sen,
och när blev det så fel?
dagarna är gråa och tomma,
nätterna fyllda med tankar
om livdödkärlekochallsmärtasomliksomäteruppmiginnifrån.
svart hål, svart som nätter brukar vara på vintern.
och varför är du aldrig här?
när jag behöver dig mest så är du borta.
inte här, inte där jag är.
kom och värm mig, jag fryser.
pussla ihop bitarna av mig som inte vill fastna, hålla ihop.
rädda mig från världen,
från mina tankar.
snart orkar jag inte mer, inga fler vakna nätter.
kom hit och hjälp mig sova.
ta bort det jobbiga,
bara genom att vara med mig.
lova att du alltid är min,
gör mig till en bättre människa.
låt mig få röra dig, känna dina lugnande andetag.
trösta mig,
torka mina tårar,
för jag är ledsen så det skär i mig.

inlägg

jag hade en önskan som var liten och oviktig.
den var dum och värdelös
för alla utom mig.
en dröm var det
en dröm som skulle bli verklighet.
drömmen jag lever i nu.
men nu när jag befinner mig i den
när jag äntligen fått det jag ville ha
skulle jag göra allt för ge tillbaka det.
jag önskar att jag vaknar snart
och blir personen jag en gång var.

no envy, no fear

idag var vi duktiga, jag och tilda.
efter en lång och jobbig skoldag drar vi och dansar.
starkt gjort för två personer med noll kroppskontroll
och som är klantigare än dom flesta.
men ganska bra gick det faktiskt och fortsätta ska vi.
nu har man en sån där sjukt skön känsla i kroppen
lite halvtrött sådär.
ibland är det bra med en kompis som tvingar en att göra saker,
och att röra på mig, det gör jag ju alldeles för lite.
så tack tilda.


and every day we try to find,
we search our hearts and our minds.
the place we used to call our home,
can't be found when were alone.
<3

inlägg

det gör ont överallt.
inuti och utanpå.
ångest åska regn och snöväder
inne i mig.
kom och håll om mig,
värm mig när jag fryser.
lindra min smärta.
för det skär och det biter
jag gråter och det slår
för jag är så arg
arg så det gör ont.
och jag är rädd
och jag är ledsen också.
det gör ont i kroppen och i psyket.
så ont att jag gråter och skriker.

inlägg

när man gett allt
allt man hade att ge.
allt man hade kvar
kärlek som man sparat till den som förtjänar det.
när man inte har något kvar
för varje liten del har man gett till någon annan.
varje tanke fick du
varje andetag.
och fast att jag inte gråter så ofta
fick du alla mina tårar.
allt det bra
och allt det dåliga fick du.
du fick mina kramar
och mina kyssar
du fick alla mina små hemligheter.
du fick min glädje
och min ilska.
och all den tid jag hade.
tid för oss
tid för dig
och för mig.
alla drömmar gav jag
och allt hopp.
du fick alltid plats i mitt huvud.
du fick smärtan
och det som lindrade den.
du fick varje liten del av mitt krossade hjärta.
du gjorde det helt,
så snälla krossa det inte igen.


---------------------------

i can't get to bed
but I'm really tired
the things in my head
you used to admire
in your sundrenched world
it couldn't be worse
don't bother asking
and here comes the nerves
while I'm trying to bask
in your sundrenched world

<3

en hundradels sekund.

jag förstår inte varför man alltid ska bry sig.
onödig kontroll, man kan aldrig släppa taget helt.
oro, ett mörkt täcke som trycker en till marken.
hindrar oss från att bli för lätta, för lyckliga,
stoppar oss från att flyga.
fast att det är just det man vill göra,
bara lyfta från marken och försvinna.
man har alltid så mycket man måste göra,
alltid förväntar sig alla något av en.
men man har kanske inte alltid orken,
viljan och styrkan för att stå emot trycket från alla håll.
kanske är man hela tiden på gränsen från att falla.
bortkastade liv,
det finns nog gott om såna.
meningen
det finns kanske ingen.
tomhet, för lite sömn.
för mycket tankar, för mycket drömmar.
och för mycket saker att hinna med.
nån gång ska vi alla dö
och har man då gjort det man från början ville göra?
kanske inte, kanske har vi alla för lite tid.
men kanske skulle man alltid leta efter något,
om man hade ett liv som varade en hel evighet.
framtiden ser jag som ett ljus,
tanken får mig att vilja fortsätta.
men frågan är om jag ens kommer märka förändringen
när jag lever livet jag just nu verkligen längtar efter.
kanske har jag samma känsla i kroppen då,
oron.
men kanske inte, kanske kommer jag vara lätt och lycklig.
kanske är det värt att leva för,
men med framtiden kan man aldrig veta säkert.
och kanske är det det som trycker ner mig,
att mitt liv kanske aldrig blir som jag tänkt mig.

i'm breathing in

telefoner är så otillräckliga.
om man pratar med någon
en person man saknar
någon man älskar
så känns det ju aldrig bättre efter att man pratat.
det får en att sakna mer,
det känns som att en liten bit av hjärtat
försvinner varje gång man lägger på luren.
och det är otroligt jobbigt
när man i dagar
och nätter
har träffats utan att alls skiljas från varandra
och ska säga hej då igen.
sista kramen
sista kyssen
och att för sista gången på väldigt länge
andas in din lukt.
ännu en liten bit av hjärtat
som följer dig på vägen bort från mig.
tid.
alltid har man för lite av den.
bara några sekunder
timmar kanske
och dagar.
ofta spelar det ingen roll hur mycket tid det är,
månaderna känns som sekunder.
när jag tittar tillbaka
när jag minns det som hänt.
dom första orden vi sa, till dagen idag.
jag minns alla känslor
ja, vad lycklig man var.
en liten bit av mitt hjärta är kvar där
i det förflutna.
ibland saknar jag det,
då när man trodde att man hade all tid i världen.
och när du inte är här
när det är tyst och tomt.
när jag inte har dig här som tröst
när du inte värmer mitt hjärta
när du inte finns brevid mig om nätterna
och när jag inte kan röra dig
säga att jag älskar dig.
då ringer jag.
och det gör mer ont efteråt
när man hört din röst och bara vill att du ska vara här,
och det försvinner en liten del av hjärtat som bara du äger.
då vet jag hur värdelöst mitt liv var innan jag träffade dig.

what does it matter to you.

Följ min blogg med bloglovin


jag hatar världen.
den är värdelös,
orättvis,
sorglig.
det finns många ord som beskriver den.
människorna
varför finns vi?
jag tror att vi gjort mer skada än nytta.
onödiga,
det är vad vi är.
vi tror att vi är störst bäst och starkast,
fast vi är så otroligt små.
vi är svaga
och vi är otroligt sorgliga
precis som världen.
jag undrar om man verkligen kan lita på någon.
varje gång jag har gjort det har personen vänt mig ryggen.
kan man älska någon så mycket att man aldrig släpper taget?
jag är osäker.
jag tror att det hör människorna till
att vara svekfulla,
falska.
men vad jag inte förstår
är att fast man vet hur ont det gör när någon man älskar sviker
hur mycket det skär
och hur det känns när ett hjärta går i bitar
så gör man det ändå.
nog har alla någon gång sårat någon,

<3

ingen mår som jag.

ja det känns som att jag i den här bloggen samlar på deprimerande inlägg.
och jag är nog likadan som många,
orkar inte läsa om någon annans problem.
men att skriva det får mig att se vad jag tänker, egentligen.
och det behöver jag.

jag vet inte varför det är såhär just nu.
jag oroar mig,
undrar, funderar och håller mig uppe hela nätterna.
jag överreagerar, ja.
jag fastnar vid ord du säger, är misstänksam och avundsjuk.
jag kan lita på dig, jag vet.
men jag har aldrig behövt någon så mycket som jag behöver dig nu.
avståndet.
men det har aldrig spelat någon roll vart du är,
jag har alltid kännt mig nära dig.
nu vet jag inte vart jag är.
känner mig så långt ifrån.
jag vet inte vad du tänker
vad du gör, vad du drömmer om.
jag vill aldrig vara ifrån dig,
och du lovar så mycket.
det är min livlina, där hänger jag kvar.
jag vill tillbaka till tiden det började,
starten på mitt liv som det är nu.

........................................................................


well all I really wanna do is love you
a kind much closer than friends use
but I still can't say it after all we've been through
and all I really want from you is to feel me
as the feeling inside keeps building
and I will find a way to you if it kills me
if it kills me

<3

little bit of love

aron har vart här i en vecka på ett ungefär,
men idag åkte han.
känns redan tomt,
och jag kan ju inte säga att jag längtar efter att gå och lägga mig.
det är då det brukar kännas
det är då man saknar
då känns andra halvan av sängen kall och tom
och det är omöjligt att stoppa mörkret som drar in i rummet.
jag kommer nog inte sova inatt.
men man vänjer sig, så är det med allt.
nu är jag van att du är här
och det är väl det värsta.

tankar.

ni säger att jag är stark.
jag slösar inga tårar,
och jag bestämmer mig för att klara mig igenom alla dagar.
kanske är det styrka.
men jag tvivlar.
för fast att jag inte gråter,
kan jag känna mitt hjärta gå i bitar.
jag kan falla,
och inte komma på fötter igen.
jag kryper genom dagar,
för jag vågar inte ta mig upp.


jag bryr mig inte om vad ni säger om mig.
jag klarar mig utan bekräftelse.
det spelar ingen roll vad ni tycker,
och kanske är det styrka.
men jag vet inte.
kanske är man starkare om man tar till sig kritiken
och gör det till nåt bra.
kanske är det styrka
att kunna ändra på sina handlingar för någon annans skull.


jag gör mitt bästa för att klara mig,
fast att allt går åt helvete.
kanske är det starkt att fast att ingen bryr sig,
fortsätter man gå den väg man började gå.
men kanske är det starkare
att våga gå någon annanstans.
våga ändra riktning,
och erkänna att man inte alltid har rätt.


jag öppnar mig lätt för folk,
det har jag aldrig varit rädd för.
kan prata om det mesta,
alla sorters känslor.
kanske är det styrka.
men styrka är kanske att klara sig på egen hand
utan någon annans medlidande.
kanske borde man inte söka hjälp,
och tröstande ord från en vän.
är man stark när man är ensam?


jag letade länge,
och jag visste aldrig efter vad.
kanske är det styrka att kunna fortsätta
utan att veta om man någonsin kommer hitta det man sökte.
det är något jag inte heller vet.
kanske är det starkare att nöja sig med det man har.
kanske ska man inte alltid söka efter något,
kanske ska man bara ta allt som det kommer.


kanske är jag stark,
men just nu vill jag bara bort.
bort från allt.
jag vill fly från mitt eget liv,
åka så lång som det är möjligt.
vill leva med mina egna tankar ett tag,
fundera på allt som hänt i mitt liv.
försvinna, gå upp i rök.
gömma mig.
men enligt mig själv är det det svagaste man kan göra.


<3

fifteen fifty.

nu gör jag också ett försök.
alla verkar skaffa blogg,
så jag följer erat exempel.
kan ju inte säga att jag är den bästa på det här,
men iallafall.

pussar!