tankar.

ni säger att jag är stark.
jag slösar inga tårar,
och jag bestämmer mig för att klara mig igenom alla dagar.
kanske är det styrka.
men jag tvivlar.
för fast att jag inte gråter,
kan jag känna mitt hjärta gå i bitar.
jag kan falla,
och inte komma på fötter igen.
jag kryper genom dagar,
för jag vågar inte ta mig upp.


jag bryr mig inte om vad ni säger om mig.
jag klarar mig utan bekräftelse.
det spelar ingen roll vad ni tycker,
och kanske är det styrka.
men jag vet inte.
kanske är man starkare om man tar till sig kritiken
och gör det till nåt bra.
kanske är det styrka
att kunna ändra på sina handlingar för någon annans skull.


jag gör mitt bästa för att klara mig,
fast att allt går åt helvete.
kanske är det starkt att fast att ingen bryr sig,
fortsätter man gå den väg man började gå.
men kanske är det starkare
att våga gå någon annanstans.
våga ändra riktning,
och erkänna att man inte alltid har rätt.


jag öppnar mig lätt för folk,
det har jag aldrig varit rädd för.
kan prata om det mesta,
alla sorters känslor.
kanske är det styrka.
men styrka är kanske att klara sig på egen hand
utan någon annans medlidande.
kanske borde man inte söka hjälp,
och tröstande ord från en vän.
är man stark när man är ensam?


jag letade länge,
och jag visste aldrig efter vad.
kanske är det styrka att kunna fortsätta
utan att veta om man någonsin kommer hitta det man sökte.
det är något jag inte heller vet.
kanske är det starkare att nöja sig med det man har.
kanske ska man inte alltid söka efter något,
kanske ska man bara ta allt som det kommer.


kanske är jag stark,
men just nu vill jag bara bort.
bort från allt.
jag vill fly från mitt eget liv,
åka så lång som det är möjligt.
vill leva med mina egna tankar ett tag,
fundera på allt som hänt i mitt liv.
försvinna, gå upp i rök.
gömma mig.
men enligt mig själv är det det svagaste man kan göra.


<3