en hundradels sekund.

jag förstår inte varför man alltid ska bry sig.
onödig kontroll, man kan aldrig släppa taget helt.
oro, ett mörkt täcke som trycker en till marken.
hindrar oss från att bli för lätta, för lyckliga,
stoppar oss från att flyga.
fast att det är just det man vill göra,
bara lyfta från marken och försvinna.
man har alltid så mycket man måste göra,
alltid förväntar sig alla något av en.
men man har kanske inte alltid orken,
viljan och styrkan för att stå emot trycket från alla håll.
kanske är man hela tiden på gränsen från att falla.
bortkastade liv,
det finns nog gott om såna.
meningen
det finns kanske ingen.
tomhet, för lite sömn.
för mycket tankar, för mycket drömmar.
och för mycket saker att hinna med.
nån gång ska vi alla dö
och har man då gjort det man från början ville göra?
kanske inte, kanske har vi alla för lite tid.
men kanske skulle man alltid leta efter något,
om man hade ett liv som varade en hel evighet.
framtiden ser jag som ett ljus,
tanken får mig att vilja fortsätta.
men frågan är om jag ens kommer märka förändringen
när jag lever livet jag just nu verkligen längtar efter.
kanske har jag samma känsla i kroppen då,
oron.
men kanske inte, kanske kommer jag vara lätt och lycklig.
kanske är det värt att leva för,
men med framtiden kan man aldrig veta säkert.
och kanske är det det som trycker ner mig,
att mitt liv kanske aldrig blir som jag tänkt mig.